G E N E S I S

Från och med januari 1913 började erövringen av alla bulgariska kloster – det bulgariska prästerskapet fördrevs och ersattes av ett serbiskt prästerskap. Sedan var det skolornas och kyrkornas tur: alla lärare och präster som vägrade att registrera sig som serber utvisades och drevs ut ur Bulgarien; serbiska präster installerades i kyrkorna, serbiska lärare i skolorna, och bulgariska läroböcker förstördes.

I mars 1913 utvisades alla bulgariska hjälpbiskopar, och i juni samma år – och metropoliterna: Neofyt av Skopje, Meletius av Veles, Arseny av Bitola och Kozma av Debar. I Skopjes stift förbjöds till och med de heliga Cyril och Methodius högtid, och i Kichevo-regionen registrerades bulgariska muslimer också som serber eftersom de talade bulgariska. Exarkatets stift Ohrid, Bitola, Veles, Debar och Skopje övergick till den serbisk-ortodoxa kyrkans auktoritet.

Hösten 1944 drog sig den bulgariska armén och den civila och kyrkliga förvaltningen tillbaka från de nyligen annekterade områdena i Vardar och Egeiska Makedonien. Detta var en lågpunkt för det bulgariska exarkatets engagemang i lösningen av den bulgariska nationella frågan, ”som under den period som här behandlas förstås som föreningen av de bulgariska etniska territorierna och samhällena i en nationalstat”.