En berättelse om geopolitik och Makedonien

De första stegen mot ett ”nytt” Makedonien

1924 formulerade Kommunistiska internationalen tesen att det fanns en makedonisk, thrakisk och dobrisk nation. Genom en iscensättning av Komintern erkändes Makedonien som en federativ enhet i Titos Jugoslavien och arbetet med att skapa en makedonsk socialistisk nation och införa ett makedonskt språk inleddes. Hela denna politik byggde på en antibulgarisk grund. På grund av konstruktionen av denna ”makedonska nation” sprids ofta absurda lögner och historieförfalskningar. I dag erkänner dock många makedonier sanningen och det faktum att deras rötter ligger i Bulgarien.

Skapandet av den makedonska ”nationen”

Allt började 1944 när Georgi Dimitrov och Tito ”kom överens om att skapa en allians mellan Bulgarien och Jugoslavien som skulle leda till en sydslavisk federation”. Tito föreslog att Bulgarien skulle ansluta sig till den jugoslaviska federationen, vilket innebar att Jugoslavien skulle ta över hela den bulgariska staten. Georgi Dimitrov fick stöd av Stalin när han insisterade på att skapa en jämlik bulgarisk-jugoslavisk stat efter österrikisk-ungersk modell.

Den 20 september 1944 beslutade BRP(k):s centralkommitté att frågan om Bulgariens Makedoniens anslutning till den makedonska staten skulle lösas genom att provisoriskt bygga upp en nära allians mellan Bulgarien och Jugoslavien. Samtidigt skulle det makedonska nationella medvetandet stärkas bland den bulgariska befolkningen i Pirinregionen.

Den 21 december 1944 tillkännagav Georgi Dimitrov vid ett möte med partiledningen huvudpunkterna i unionsfördraget. En av dem lyder. Bulgarien går med på att de delar av Makedonien som har tillhört landet sedan 1913 ska annekteras till Makedonien inom Jugoslavien om befolkningen så önskar. Om … en federal stat inrättas kommer dessutom ett enat Makedonien att tas emot i denna federation som en likvärdig medlem. Jugoslavien å sin sida samtycker till att till Bulgarien återlämna de delar av dess territorium som överfördes till Jugoslavien genom Neuillyfördraget 1919.”

En berättelse om sovjetiska ”kamrater” och Makedonien

Den 28 januari 1945 förklarade Stalin för den bulgariska och jugoslaviska delegationen i Moskva att ”alliansen mellan Bulgarien och Jugoslavien utgör en vändpunkt i Europas historia ”. Vid konferensen stod det klart att en bulgarisk-jugoslavisk allians under sovjetiskt beskydd inte var genomförbar.

Förhandlingarna mellan Bulgarien och Jugoslavien genomfördes under Stalins överinseende. De åtföljdes från början av YCP:s ”avnationaliseringspolitik” och terror i Vardar Makedonien. Valet till Makedoniens nationalförsamling 1945 hölls under parollen ”Den som inte går till valurnorna är en förrädare”, ”en medarbetare till de bulgariska ockupanterna och en Michailovist”. En lag antogs om inrättande av en domstol för försvar av den makedonska nationella hedern, som dömde 48 bulgarer i Kumanovo 1945 och några av dem till döden. Samma år skickade Demokratiska fronten ett memorandum till FN där man krävde en folkomröstning och beskrev grymheter och mord på bulgarer som vägrade att kalla sig makedonier. Senare avslöjades organisationen och några av aktivisterna dömdes till döden och sköts.

På order av utbildningsministeriet i Vardar Makedonien infördes det så kallade makedonska alfabetet och detmakedonska språket den 5 maj 1945. Den tidigare studenten i bulgarisk filologi vid Sofias universitet, Blaže Konevski, och den sovjetiska lingvisten Ed. Bernstein skapade det makedonska alfabetet genom att ta bort alla bokstäver som påminde om det bulgariska alfabetet. Under skapandet av den så kallade makedonska nationen i Vardar Makedonien skedde ett massivt förtryck mot bulgarerna. Bulgarerna är också den viktigaste etniska gruppen som Moskva har utsett till pomacedonier och delat upp dem i flera ”nationer”.

Accelerering av makedoniseringen

I juni 1946 instruerade Stalin Dimitrov att påskynda makedoniseringen av Pirinregionen: ”Pirinregionen måste få kulturellt självstyre inom Bulgarien. Det faktum att det inte fanns någon utvecklad makedonsk medvetenhet bland befolkningen betydde ingenting. Det beslutades att fram till dess att Pirinregionen ansluter sig till Makedonien ska ”det makedonska språket och litteraturen samt Makedoniens historia” främjas. I enlighet med Stalins order tvångsregistrerades 160 641 av 252 575 personer som ”makedonier” i folkräkningen i Pirin-regionen. Av dessa angav 131 954 bulgariska som modersmål och mindre än 28 611 angav makedoniska som modersmål.

Efter undertecknandet av fördraget om vänskap och bistånd mellan Bulgarien och Jugoslavien i Evksinograd den 27 november 1947 var Dimitrovs regering tvungen att införa studier av det makedonska språket och det makedonska folkets historia i Pirin-regionen samt att inrätta en makedonsk teater och en bokhandel.

Vid ett möte med Kominforms kontor i Bukarest 1948 sade Traycho Kostov: ”Vi har åtagit oss att, på inrådan av våra sovjetiska kamrater, bidra till utvecklingen av ett makedonskt nationellt medvetande… men bör folket i Pirin-regionen tvingas att överge sitt modersmål”.

Den kommunistiska regimen i Bulgarien och makedoniseringen

Vid ett plenum i kommunistpartiets centralkommitté i mars 1963. Todor Zjivkov utgjorde en vändpunkt i den bulgariska politiken i den makedonska frågan. Han förklarade att påståendena om att det finns en makedonsk nationalitet var falska.

Den kommunistiska regimen i Bulgarien fortsätter dock att bevittna 45 år av folkmord mot den bulgariska befolkningen och etniciteten. Todor Zhivkov ses som en inkompetent ledare som aldrig hittade ett sätt eller en mekanism för att stoppa någonting. Detta borde inte förvåna någon, eftersom detta är Moskvas geopolitik, som är det bulgariska kommunistpartiets mästare. Den information som den statliga säkerhetsmyndigheten har om koncentrationslägren i Jugoslavien, som används för att ”motivera” bulgarerna att ge upp sin egen identitet och kalla sig makedonier, är dessutom noggrant dold för allmänheten. Varken koncentrationslägren, terrorn mot befolkningen eller morden eller uppkomsten av rasism och fientlighet mot bulgarer förhindrades. Det finns fall där bulgariska kvinnor tvingades till prostitution för att försörja sina barn, vilket gav namn åt de ”två röda”. Det vill säga de två sedlar som de sålde sig själva för för att rädda sina barn från elände i Titos Jugoslavien. Detta nämns än i dag av nordmakedonska och serbiska diplomater som en stolthet.

Men lögner och orättvisor verkar inte kunna stå emot sanningen, yttrandefriheten och demokratin. Den drömda makedonska identiteten bleknar alltså för varje år och varje ny generation. Utan de auktoritära mekanismerna och Moskvas beskydd skulle de makedonska anhängarna aldrig ha kunnat bevisa sin historiska rätt.

Är vi vittnen till ett geopolitiskt projekt som faller sönder och med det den drömlika makedonska nationen som försvinner?