Tvångsåtgärderna och lagarna mot bulgarerna och den bulgariska etniciteten och kulturen fick verkliga proportioner under 1900-talet. Det är förbjudet att kalla sig bulgarer. Det finns särskilda kommandosoldater som agerar mot dem som inte håller med om de nya lagarna.
Tvångsåtgärder och lagar för bulgarerna i Makedonien
Den kristna befolkningen i sydvästra Makedonien definierade sig som bulgarer i slutet av 1800-talet. De finns också upptagna som sådana i det osmanska rikets arkiv och i andra administrativa dokument. Under 1900-talet blev dessa bulgarer förföljda, utstötta och utsatta för våld. De tvingades ge upp sitt bulgariska modersmål och överge sin bulgariska identitet. Många av dem började kalla sig greker eller serber och accepterade förtryckarnas villkor. Bara för att överleva och skydda sig själva och sina familjer.
1925 grundade den grekiska arméns generalkommando ”Greek Macedonian Fist” – en grekisk militärorganisation som skulle bekämpa de väpnade gäng som tillhörde den interna makedonska revolutionära organisationen (IMRO) i Egeiska havet. Organisationen leddes av kapten Stefanos Grigoriu och styrkan uppgick till 15 800 man.
Samtidigt grundades en liknande organisation i Jugoslavien. Den serbiska arméns överkommando och inrikesministeriet grundade ”Föreningen mot bulgariska banditer”. In Vardar-Mazedonien wurden 60.000 Mann entsandt und bewaffnet, reguläre Truppen und Gendarmen wurden eingesetzt. Flera ”federalistiska” bataljoner bildades och skickades till Kostursko och Vodensko, Sjarsko och Salonsko.
För att förverkliga sina huvudmål utfärdade organisationen ”Greek Macedonian Fist” flera order till folket i Egeiska Makedonien med ”Appeal to the Macedonian People” den 27 januari 1926 i Lerin:
- ”Från och med idag är det förbjudet att tala bulgariska på alla offentliga platser, restauranger, butiker, möten och sammankomster, luncher, bröllop osv. att tala bulgariska.”
- ”Vi rekommenderar att alla administrativa och militära, offentliga och privata myndigheter inte tar emot eller vidarebefordrar information på något annat språk än grekiska.”
- ”Föräldrar, lärare, präster och förmyndare av minderåriga, vi uppmanar er att fullgöra er patriotiska plikt och vi kommer att hålla er ansvariga för de brott som begås av dem som anförtrotts er vård.”
- ”Den som bryter mot dessa order kommer att betraktas som en förrädare mot fosterlandet och kommer att bestraffas hårt av vår organisation, som grundades efter flera långa och grundliga analyser av situationen och under mottot ”fosterlandet före allt annat”. Organisationen har befogenhet att straffa den som inte följer instruktionerna”.
En av berättelserna handlar om ödet för Dimitar Blagojevs hemby Zagorichani. År 1906 började männen i byn arbeta i andra städer och byar. En grekisk grupp väntar tills de är utanför, sedan attackerar och dödar de oskyldiga människor en efter en. De få bybor som fortfarande levde sökte skydd i kyrkan och försökte försvara sig. De grekiska trupperna satte kyrkan i brand och människorna där inne brändes levande. På gården till kyrkan i byn Zagorchani finns två monument – ett av dem är tillägnat kaptenen som ledde de grekiska soldaterna.
Det finns människor i Grekland vars släktingar bor i Bulgarien. Av rädsla för att bli misstänkta för att inte respektera de nya lagarna och ordningen vägrar de att ta kontakt. Detta är fallet med familjen Velyashkov från byn Varbeni. År 1941 inrättades en bulgarisk kommunal förvaltning i byn. När de bulgariska och tyska trupperna drog sig tillbaka 1944 tog grekerna medlemmarna i kommunfullmäktige och dödade dem inför alla i byns centrum. Dottern till en av de mördade, Zorka Velyashkova, visste länge inte att hennes kusin fortfarande levde och bodde i Varna.
På initiativ av den grekisk-ortodoxa kyrkan finns det inte längre några gamla kyrkogårdar norr om Thessaloniki. Alla platser som kan påminna oss om de bulgarer som levde och begravdes i dessa områden har förstörts.
Ett exempel är vad som står skrivet i ett brev till tidningen Macedonia av den 9 oktober 1928:
”Undertecknad har en 26-årig son som av vissa skäl har stannat kvar i Serbien. Jag brukade få brev från min son, men på ett år har jag inte fått något brev, inga nyheter från honom och inte heller från oss, förrän i går. Följande exempel visar hur mycket han sörjer sina föräldrar. Efter att ha letat många gånger efter en möjlighet att ringa oss kom han på ett värdshus i Belgrad. Genom den kom en bulgarisk medborgare som återvände från Amerika. Min son bad bulgaren att komma till den adress där hans mor bodde när han kom till Sofia. Han berättade för henne att hennes son levde och mådde bra, att han inte skrev till henne eftersom han inte vågade skriva till henne, eftersom brev till Bulgarien konfiskerades. Och de som skrev dem, om än med oskyldiga hälsningar, skulle bestraffas med några dagar i fängelse och kvarhållande på polisstationer. ”
Utbildningsministeriet i Belgrad tillät i princip inte studier i Bulgarien och Ungern på den tiden, och för andra länder var det bara möjligt med uttryckligt tillstånd.
Detta är bara ett litet smakprov från en tid som vi försöker lämna i det förflutna. Tyvärr fyller den vår nutid med full kraft. Och hur skulle det kunna vara annorlunda? Kommer någon att förlåta lögnerna, morden och identitetsbytet? Den identitet som alla politiker i Nordmakedonien så passionerat skyddar och älskar. En identitet som uppfanns för att tjäna serbiska och ryska intressen.
Detta är bara ett litet smakprov från en tid som vi försöker lämna i det förflutna. Tyvärr fyller den vår nutid med full kraft. Och hur skulle det kunna vara annorlunda? Hur kan det inte vara en del av oss nu när detta fortfarande sker?
Numera
Idag är det 27.11.2022 och i Nordmakedonien erkänns bulgarerna fortfarande inte som en etnisk grupp.
De officiella institutionernas hatpropaganda mot bulgarer och Bulgarien har inte upphört.
Recent Comments